Det svarta hålet!

Ni som såg Grey´s i onsdag kan säkert se bilden framför er. För er andra, om ni läser här, här, här och här så får ni en aning om vad jag pratar om.

Jag gör ändå liknelsen vid det stora svarta hålet. Jag har sått på kanten och sett dess djup, skådat avgrunden och fasat för branten att ta sig upp ur det.

 Jag kan nu 2 år, efter min stora krasch, ta lärdom av den. Se den som ett stort svart hål och lära mig att akta mig för branten. Därmed inte sagt att jag inte skönjer djupet ibland och känner att marken försvinner under fötterna. MEN, jag har som sagt lärt mig och känner av då det närmar sig och balansera försiktigt tillbaka....inte forsera vägavspärrningarna i 280 och fortsätta ner!

Det kan tyckas som en petitess att hänga upp livet på endast en veckas flängande ut och in på akuten. Men jag minns precis vad jag kände då, och kommer aldrig finna mig i att hamna där igen. Ni vet när man ligger i influensa och vill be någon skjuta en, att man aldrig mera ska klaga över nageltrång eller någonting igen, bara man får bli frisk illa kvickt. Den känslan, och att sitta fast i sin egen kropp som har sagt stopp. Det är faktiskt bland det värsta jag upplevt. Med vetskapen att det bara är jag själv som ådragit mig sådan skada, kan man inte längre bara leva på i 280. 

Jag måste reflektera, få lyssna på mig själv, känna och "sinnas" ( finns inget riktigt ord som är gott nog, men typ att få alla sinnen att arbeta, hjälp mig gärna med svenska om ni hittar något bra ord) Så till varför detta enorma utlägg om ingenting. Jo, det är just så att det varit dåligt med tyst-tid, reflektioner och få timmar i tvättstugan framför min strykbräda ( där jag oftast tänker som bäst) det senaste. Jag har försökt köra på, finna ork och hållit garden uppe. Men sinom tid faller marken sönder och fötterna skjunker igenom. Jag känner signalerna och ser varningen. Jag pausar och saktar ner. Släpper mer och mer och tänker på mig själv. För hur det än är, så är det bara jag själv som kan göra det gott nog. Även om man har många runt sig som vill en så väl och så är det bara jag själv som känner mig bäst.  Jag andas på och försöker hitta tillbaka till manjana..... to be continued :)